Almedalen, samhällsmässan på Gotland som man hört så mycket om. I år fick jag äntligen möjligheten att delta, och det var precis så omtumlande, inspirerande, frustrerande och upplyftande som jag hade förväntat mig.
Det finns en otrolig mängd seminarier att delta på under Almedalsveckan. 2300 officiella programpunkter var det i år, och man kan bli utmattad vid bara tanken att föröka hinna med att se det man vill. De första dagarna sprang jag runt med stort fokus på att delta i mina förprickade programpunkter, och våndades över att de mest intressanta sakerna arrangerades exakt samtidigt. Men ganska snart insåg jag att det bara var att släppa på ambitionerna, och att det inte heller är seminarierna som är den största anledningen till att så mycket folk samlas i Almedalen första veckan i juli år efter år.
Stora munnar och små öron
Kommunikatörer, politiker, journalister, lobbyister, konsulter och entreprenörer – nästan alla är där för att knyta kontakter. Och även om jag stördes av att det mesta som sker under den här veckan går ut på att höras och synas så mycket som möjligt, inte nödvändigtvis att också lyssna på andra, så blev jag ändå övertygad om att en sån här tillställning behövs. För i mellanrummen så finns också möten, planerade och spontana, en chans att få byta några ord eller i bästa fall ett helt samtal med någon oväntad person.
Mingelproffsen utnyttjade förstås det till fullo, som nybörjare blev jag lätt förvirrad av kaoset. Och samtidigt så upplyft över hur många människor som samlats för att dela med sig av sitt engagemang!
Näring till framtiden
Seminarierna höll tyvärr lägre klass än de på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg (en annan älskad och avskydd favorit), men några guldkorn stötte jag på. Inte minst Gunhild och Petter Stordalen inspirerade, med sina tankar om hur vi alla kan bidra till samhället – både som filantrop och ”vanlig” medmänniska. Jag deltog också i några seminarier om serieentreprenörer och sociala företagare, som gav näring till de egna framtidsplanerna.
Den här gången var jag på spaningsuppdrag åt Västerbotten – berättarnas län. Nästa år ska jag definitivt tillbaka, men då med en tydligare egen strategi och agenda, kanske ska vi också arrangera ett seminarium. Och planera in sömn före och efter arrangemanget, för med provisoriskt boende i en fullbokad stad är det inte lätt att få sova ostört. Men det är ju inte därför man är där. 😉
