PUH.

De orden sammanfattar ungefär känslan just nu, efter att ha slutfört den viktigaste offentliga upphandlingen som jag hittills deltagit i – och som har en avgörande betydelse för framtiden.

Upphandlingen var ett så kallat öppet förfarande med krav på inte mindre än 20 olika dokument som skulle ingå i anbudet, där vi producerade sammanlagt 60 sidors material som ska visa och motivera varför just vårt företag är lämpliga att få uppdraget. Där vi vägt varje ord på guldvåg, skaffat alla intyg och underskrifter som behövts, och vänt ut och in på ämnet ur alla möjliga synvinklar.

Jag TROR det blev bra i slutändan. Men man kan ju bli nojig för mindre. Har vi missat någon viktig detalj? Har vi svarat rätt på de frågor och krav som ställs?

Jag har egentligen sagt det mesta om min inställning till offentliga upphandlingar i ett tidigare blogginlägg, som går att läsa här:

Mer kärlek och mindre pappersarbete, tack

Denna gång var upphandlingen både mer omfattande och mer betydelsefull för mig/oss; och innebär därför en stor anspänning. Sällan har saker och ting ställts på sin spets och inneburit ett sådant konkret vägval: vinner vi upphandlingen, innebär det att vi kommer att växla upp ett område som vi tror väldigt mycket på. Förlorar vi upphandlingen, så kommer arbetslivet att ta en helt annan väg, och nya val att behöva göras.

Båda vägarna blir nog bra i slutändan, men just nu ligger avgörandet i andras händer, vilket känns både ödesmättat och märkligt…

Om några veckor vet vi svaret.

Recommended Posts

Lämna en kommentar