Du vet hur det kan vara. En släkting, kanske mormor, mamma eller farfar, finns i ditt liv. Du tar personen för givet, och lyssnar bara lite förstrött när hon eller han återigen börjar tjata om gamla tider…

Du har ju hört det förr. Du har inte riktigt tid. Eller ork.

Men så plötsligt en dag så slår det dig att du faktiskt vill veta. Hur han eller hon tänkte, tyckte och gjorde.

Men ofta är det då för sent…

Det här scenariot jag varit med om, och de flesta människor jag träffat. Många säger samma sak; att de ångrar att de inte tog tillvara på sin mammas/farfars (eller annan släktings historia), när de hade chansen.

liten-människa-stort-trädDet här är anledningen till att jag började engagera mig för självbiografiskt skrivande. Delvis som ett sätt att hjälpa till att bevara viktig nutidshistoria. Och delvis för att jag är rysligt nyfiken på andra människors liv och tycker det är otroligt intressant att få höra av de gjort, tänkt och tyckt genom livet.

Jag har personligen fått ta del av hundratals människors personliga historier. Varje är unik, på sitt sätt. Jag har berörts, skrattat, funderat och ibland gråtit.

Och jag har lärt mig mer om livet än jag gjort under alla andra utbildningar sammanlagt.

Men själva tycker de aldrig så. ”Inte ska väl jag…”  ”Mitt liv är väl ingenting.” ”Jag kan inte…”

Men jo! Du ska! Och du kan!

Dokumentera ditt liv. Gör det ensam, eller gör det i grupp. Och om du inte vill skriva själv: spela in eller be någon hjälpa dig föra anteckningar.

Gör det för din egen skull, för dina släktingars skull och för samhällets skull.

Alla som på något vis dokumenterar sitt liv, brukar bli förvånad över kraften i det hela. Som en bonus av skrivandet lär man känna sig själv på ett nytt sätt, ser sammanhang och får perspektiv.

Som en av mina deltagare sa: ”Jag har fått ett kvitto på att mitt liv, i all sin enkelhet, faktiskt varit värt att leva.”

Varje liv är värt att skildra
, om så bara en kort glimt.

Läs mer:

Recommended Posts
Kommentarer
pingbacks / trackbacks

Lämna en kommentar