Varje människa bär på en unik historia. Men vem ser till att den inte glöms bort? Att berätta om sitt liv är en lika viktig som omtumlande process.

Vi människor har alltid varit intresserade av verkliga historier – både våra egna och andras. Men behovet att berätta om sitt liv tycks också växa med åldern. Inom satsningen Skriv ditt liv har jag själv mött hundratals seniorer som vill berätta om sina minnen och sina livserfarenheter. Det finns en längtan efter sammanhang, att se tillbaka och summera. Ett behov av att förstå och se sitt liv i förhållande till andra. Vem är jag? Hur blev mitt liv?

Många beklagar också att det inte finns mer bevarat från deras egna släktingars liv och ångrar att de inte tog reda på mer, innan den anhörige gick bort. Att själv dokumentera sitt liv ses då ofta som en gåva till nästkommande generation, som kan följa sin historia och bli medveten om sina rötter. ”Jag vill berätta för mina barn och barnbarn. De vet väldigt lite om min bakgrund”, är en vanlig replik.

Några av de mest entusiastiska skrivarna tar itu med uppgiften på egen hand, men de allra flesta behöver och vill ha hjälp på traven. Det finns en stor osäkerhet kring hela processen: ”Hur gör man?” och ”Jag kan inte…” eller jantelagens ”Inte ska väl jag…” och ”Mitt liv är väl ingenting speciellt…”. Det var just därför som vi drog igång en stor satsning på självbiografiskt skrivande och berättande för seniorer i Umeå 2005. Studieförbund, kulturförvaltning, skolor och museum samarbetade för att erbjuda studiecirklar, träffar och mötesplatser kring dessa frågor. Idag finns liknande satsningar på flera håll i landet, och här kan alla som jobbar med seniorer ha en viktig uppgift att fylla.

En viktig bit nutidshistoria

Intresset för livshistorier är stort. Självbiografiskt skrivande och berättande har blivit så populärt under 2000-talet att flera organisationer och tidningar beskrivit det som en ny folkrörelse. Kanske säger det en hel del om den tid vi lever i; att delge sina livsberättelser sker inte längre naturligt i våra liv och vi har till stor del tappat det muntliga berättandet. Många seniorer vittnar om ensamhet, isolering, tidsbrist eller stora avstånd till sina nära och kära.

I ett större perspektiv är människors livshistorier en viktig bit nutidshistoria som är på väg att försvinna, om vi inte gör något åt det.

Vi lever i en tid där allting förändras snabbt. En person som växte upp under1900-talets andra hälft har varit med om stora omvälvande förändringar; såväl i samhällsutveckling som i familjemönster. Våra historier är en viktig del av vår kulturella identitet.

Att skapa förutsättningar för äldres livsberättande är alltså en viktig process, både för den enskilda individen och för samhället i stort.

”Människan är ett historieberättande djur. … Därför finns det inget sätt att förmedla en förståelse av ett samhälle – inte ens vårt eget – utom genom dess förråd av historier. Det är genom de historier vi får ta del av som vi lär oss berätta själva – och av att kunna berätta själva kan vi eventuellt återerövra en känsla av att våra liv har ett mål.” Alasdair McIntyre

Olika arbetsformer

Inom en organisation kan man jobba med livsberättelser på olika sätt. Det kan handla om ett större gränsöverskridande projekt, interna satsningar eller enskilda punktnedslag. I Umeå och exempelvis Karlstad, har kommunal verksamhet och studieförbund gjort gemensam sak. På andra platser har det räckt med en eller två engagerade personer som på eget initiativ haft små men regelbundna berättarträffar med de boende på ett äldreboende.
– Det viktigaste en kommun kan göra är att skapa möten mellan människor, bevara berättandet, berättelser och stimulera folkbildningen. Studieförbunden har en viktig och avgörande del i det hela och det nätverk som har skapats betyder mycket för identifiering och samhörighet över gränserna, säger Marianne Åkerlund, aktivitetssamordnare i Karlstad kommun.
Det viktigaste är kanske att bestämma sig för hur detta arbete ska ske i just vår organisation eller arbetsgrupp. Hitta mål och metoder. Vad vill vi?

Det är ofta effektivt att samarbeta med andra aktörer eller organisationer. Förutom studieförbund kan till exempel frivilligcentralernas volontärer hjälpa till. Museum kan ta emot särskilda studiebesök. Skolelever kan hjälpa till med datakunskap eller skrivande, och i sin tur få utbyte av de äldres historier. Professionella estradörer kan visa föreställningar som anknyter till ämnet.

Uppmuntran viktigast

Vilken arbetsform som än väljs, är den allra viktigaste uppgiften enligt min erfarenhet att vara ett stöd till de seniorer som är med i satsningen, så att det verkligen blir av. Att peppa dåliga självförtroenden, inspirera de osäkra och uppmuntra de som vågar. Det viktiga är inte hur man skriver eller berättar, utan att det görs! Deltagarna behöver inte vara duktiga skribenter eller vana berättare, det viktigaste är att man vill delge sina livshistorier. Som ledare är det viktigast att skapa möten, samtal och gemenskaper.

Olika personer har olika styrkor och behov och behöver därmed olika arbetsmetoder. Vid sidan av ”vanliga” skrivargrupper för pensionärer finns det självbiografiska skrivar- eller berättargrupper inom många områden; för dementa, psykiskt sköra, anhörigvårdare, invandrargrupper, inom handikappföreningar, kvinnogrupper och missbruksvård, som en del av sorgegrupper etc. Berättandet kan bli en viktig identitetsskapande process, oavsett vilken livssituation man befinner sig i. Med lite nyfikenhet och uppfinningsrikedom går de flesta praktiska situationer att lösa.

Som erfaren ledare kan jag fortfarande bli förvånad över den inneboende kraft som ändå finns i människan. Jag har själv haft deltagare som vid en första anblick verkat dementa, för ovana eller för skeptiska, men som har haft oanade förmågor i att skriva ner sina barndomsminnen på ett levande sätt.

”Jag” i fokus

Självbiografiskt skrivande skiljer sig en hel del från annat skrivande. Du hämtar stoff från dig själv, dina egna tankar och erfarenheter. Det här kan kännas svårt och framför allt ovant för många i den äldre generationen, som är uppvuxna med uppfattningen att det är fult att prata för mycket om sig själv och absolut förbjudet att börja en mening med ordet ”jag”.

– Jag var en riktig novis när det gäller skrivande. Behövde ordbok för att skriva ett vanligt brev. Men nu har jag kommit igång otroligt bra. Alla kan verkligen sätta igång med sånt här, och det tycker jag att alla ska göra också, säger Paavo Mjörnebrant från Norsjö.

Ett tips är att ta avstamp i det muntliga berättandet och sedan hitta former för att skriva ner eller spela in historierna. Det är också till hjälp om varje träff – oavsett om den är tio minuter eller tre timmar lång – har ett bestämt tema som samtalsledaren och deltagarna kan prata kring. I handboken Skriv ditt liv ger jag exempel på ett antal sådana ämnen.

Att använda minnesväckare vid varje träff är effektivt; det kan handla om att titta på gamla fotografier, lyssna på musik eller gamla radioprogram, bjuda in en berättare eller ta med gamla föremål, leksaker eller kläder. Det fungerar som en introduktion till ämnet och ger något konkret att fortsätta berätta och samtala kring. Andra diskussionsfrågor kan handla om att tvingas tänka efter; vilka vändpunkter har funnits i mitt liv? Vilka personer har varit viktiga? Vilka värderingar har jag?

Tillsammans ger mer

Att göra processen i grupp är inte absolut nödvändig, men det finns många värdefulla vinster med att gå igenom det här tillsammans med andra. Förutom den uppenbara fördelen med social samvaro och gemenskap är gruppen till stor hjälp för både ledare och deltagare. Man inspireras av varandra, får tips, råd och stöttning.

Deltagare i en grupp hjälper också varandra att minnas. Till en början kan det vara svårt att komma ihåg så mycket från det förflutna. Men tillsammans med andra blir processen till pussel, där någon lägger den första pusselbiten och andra fyller på.

– Man minns mer än man tror. När jag börjat skriva så kommer jag ihåg sådant jag aldrig trodde att jag skulle komma ihåg. Gruppen har också hjälpt mig minnas, när någon berättat ett minne så har jag associerat vidare till mina egna minnen. Så det har verkligen stimulerat min fantasi, berättar Birgitta Strandman i Umeå.

Maj-Britt Näslund från Tavelsjö är en nybliven pensionär som själv jobbade inom äldreomsorgen under sin mest intensiva skrivperiod.
– Det var en väldigt omvälvande process. Jag var helt uppfylld och tänkte på det hela tiden. När jag samtalade med de gamla på mitt jobb, så pratade de mycket om sin barndom och ungdom, vilket väckte minnen även hos mig. Jag fick gå undan och skriva ner stödord på lappar för att inte missa viktiga saker.

Det torde vara allmänt känt att kultur är nyttigt för hälsan, och det självbiografiska skrivandet och berättandet är inget undantag. Forskare har kunnat påvisa positiva effekter som ökat självmedvetande, minskade fysiska sjuksymtom, ett förbättrat humör och minskad emotionell smärta. Du mår helt enkelt bättre, till både kropp och själ, när du får möjlighet att berätta om ditt liv.

Björn Nygren, forskare vid institutionen för omvårdnad vid Umeå universitet, är en av dem som genomfört studier på seniorer i ämnet. Hans resultat visar att hela processen med att berätta om sitt liv är en viktig del i att kunna fortsätta utvecklas genom hela livet, alltså även långt upp i ålderdomen.

Bernt Persson och Sylvia Karlsson från Umeå kan skriva under på detta.
– Du går igenom hela ditt liv, och kommer på mer och mer som hänt. Till slut så får du en helhetsbild av dig själv som du kanske inte haft tidigare. Det har varit ljuvligt. Jag känner mig själv mycket bättre nu, jag har fått ett väldigt lyft och verkligen bra av det här! berättar Bernt entusiastiskt.

– Skrivandet har gett mig en sorts inre frid – ett facit till att mitt liv varit värt att leva, ett bevis på att mitt liv i all sin enkelhet varit ett rätt så bra liv, menar Sylvia.

Det kanske låter storvulet, men för många innebär onekligen arbetet med den egna livsberättelsen till oanade effekter på ens liv, som ibland kanske inte visar sig förrän långt senare. Det är inte ovanligt att självförtroendet ökar, när man börjar öppna sig och tala om sitt liv.

Agnes Lindgren, skulle försöka sammanfatta vad skrivandet gett henne:
– Oj, det går nästan att inte förklara vad en sån här process ger en. Det är något som händer, man blir verkligare. Mer jordad, om man kan säga så. Man står där på jorden och är verklig, samtidigt som man ju är på väg mot döden när man är pensionär. Man riktigt känner hur man är i livet, och hur man har varit i livet. Och man blir mycket mer rädd om den tid som är kvar.

Starka minnen

Att berätta om sitt liv är alltså ofta en omtumlande process. Du återupplever tankar, minnen och händelser från livet, något som förstås också väcker känslor – ibland starka sådana. Berättar- och skrivarprocessen blir därför en inre resa genom hela livet, fylld av både lyckliga skratt och smärtsamma tårar. Du kanske inte skriver eller berättar för andra om allt du upplevt, men minnena kommer ändå att påverka och finnas med under hela processen.

Som handledare är det viktigt att vara förberedd på detta och hitta förhållningssätt och arbetsmetoder som möjliggör en kreativ och positiv miljö – att kunna vara ett stöd utan att bli terapeut. I vissa situationer kan det vara läge att koppla en utbildad terapeut till processen, men man bör inte heller underskatta gruppens stöd. Sorg som delas med andra blir på något sätt lättare att hantera. Känslan av att ”jag är inte ensam” betyder ofta mycket.

Det finns också en fantastisk kraft i det självbiografiska i sig. Maj-Britt Näslund försöker förklara:
– Det är som att upplevelser förstärks när man skriver ner dem. Roliga minnen från barndomen blir fantastiskt roliga. De tunga minnena blir oerhört tunga att skriva om. Men det är som att jag fått bearbeta allting nu, med lite distans till det som hänt. Det förvånade mig att det berörde mig så starkt, att sorgen blev så påtaglig, men samtidigt, nu när jag läst igenom det jag skrivit och gråtit mig igenom det några gånger, så känns det som en befrielse. När jag lägger undan papperen är det som att jag också kan lägga undan det som varit.

Genom att skriva bearbetar du alltså det förflutna, samtidigt som du får nya perspektiv och ser dåtidens händelser i skenet av den du är idag.

För en del personer tar det lång tid att berätta och bearbeta sitt förflutna. För andra sprutar minnena ut. Några är blyga och ovana att plats, andra berättar mer än gärna för alla som vill lyssna. Som ledare gäller det att vara lyhörd och låta var och en jobba i sin egen takt.

Det finns inget facit eller någon färdig formel för hur en livshistoria ska dokumenteras. Jag brukar rekommendera att man börjar med det som känns enklast, mest lustfullt eller som väcker inspiration.

Som ledare eller följeslagare på färden är det en gåva att få ta del av äldres livshistorier. Inom äldreomsorgen kan det dessutom vara ett värdefullt arbetsverktyg. Och tänk vilken bonus det skulle vara om alla seniorer hade ett litet häfte om sitt liv, sina intressen och xxx, som vårdare och besökare kunde ta del av och förhålla sig till!

Som anställd eller frivillig ledare är det också utvecklande att delta i en sådan här satsning. Själv har jag genom ”mina” seniorers livsberättelser lärt mig mer om livet och människan än jag gjort under alla andra yrkesutbildningar sammanlagt. Något som jag önskar fler att få vara en del av.

Varje liv är värt att skildra, om så bara en kort glimt.

Artikel publicerad i tidningen Äldreomsorg, nr 6 2008. Text: Jenny Eklund

Recommended Posts

Lämna en kommentar