humans

Det är väldigt lätt att blunda för vad som händer i vårt samhälle. Jag måste erkänna att jag många gånger inte orkar ta till mig av alla oroväckande nyheter som sköljs över oss, inte orkar tänka på hur det egentligen står till i världen.

Ja hur många har egentligen lust att tänka på sånt som att
– Vi använder årligen motsvarande 1,5 jordklot i resursförbrukning, vi tär alltså på framtiden mer och mer för varje år som går.

– Vi har tydligen mer slaveri i världen idag, jämfört med början av 1800-talet, på grund av orättvisa kontrakt för människor och inte minst barn som jobbar i textilfabriker och gruvor, och förstås all trafficking.

– Vi har ett ekonomiskt system som är på väg att braka ihop, alla tycks eniga om att det är ett luftslott men ingen har mod nog att dra i handbromsen.

– I dagens Sverige mår vi allt sämre på insidan. Jobbstress, ångest och antidepressiva läkemedel är så vanligt att vi nästan tar det för givet.

– De mest behövande får allt sämre ekonomi. Kvinnor har fortfarande sämre förutsättningar i livet än män. Barnperspektivet glömt ofta bort i viktiga beslut. Och man kan bli gruppvåldtagen och ändå inte få upprättelse i vårt rättssystem.

Så vad gör vi? Vad gör jag? Blundar. Och kramar mina tre barn lite extra och hoppas att de ska kunna lösa det här bättre än vi i vår generation gjort hittills.

Även många av de som bestämmer blundar. Alla vet egentligen vad som behövs göras, men ytterst få är beredda att göra det på grund av risken att inte bli återvald eller mista sin makt.

Det finns en term för det här beteendet: medveten blindhet. När vi egentligen vet hur någonting är, men vi blundar för att vi inte vill eller orkar se. Vi gör oss medvetet blinda därför att sanningen är för jobbig att ta in, eller verkligheten för övermäktig att hantera.

Jag har alltid beundrat människor som på olika sätt kämpar för ett bättre samhälle. Även de som inte tycker som jag – för de gör i alla fall någonting enligt sin övertygelse. Det är ju lätt att sitta hemma i TV-soffan och uppröras, att trycka på ”gilla-knappen” på Facebook, köpa ekologiska bananer eller skänka pengar till en välgörande organisation för att döva sitt dåliga samvete. Men det finns ju så mycket mer jag skulle kunna göra.

Jag har alltid haft en stor lust att bidra till förändring; både under alla år som journalist, och numera som företagare, utbildare och coach. Det som driver mig är en naiv men envis tanke om att i allt jag gör försöka bidra till att världen ska bli en lite bättre plats att leva i. Men en det här med att engagera sig politiskt – det orkar jag bara inte. Det verkar vara för tråkigt. För långsamt. För inskränkt. För snävt. För mycket konflikter. Och ett sammanhang som mest verkar handla om att hålla budgetramar och skaffa sig personlig makt.

Eller vänta nu, hur vet jag att det är så? Är det inte mycket fördomar och en del av politikerföraktet som är så utspritt? Jag har snuddat vid tanken på politiskt engagemang många gånger, men motat bort den lika snabbt.

Tills en dag då ämnet bokstavligen ställdes på sin spets.

Mitt intresse för samhällsfrågor utifrån ett vänsterperspektiv är stort. Men partipolitiskt arbete har känts mycket långt borta, trots att flera personer i vänkretsen är politiskt aktiva. Jag har särskilt en vän som är mycket engagerad inom Miljöpartiet i Västerbotten, där jag har följt hans arbete inom partiet under flera år. Under en lunch så frågade han plötsligt; ”Skulle inte du vilja gå med i Miljöpartiet? Jag tror du skulle kunna åstadkomma många bra saker.” Först skrattade jag bort det, men insåg snart att jag var tvungen att ta frågan på allvar och fundera över mitt svar.

Det skulle vara så skönt att fortsätta blunda för vissa saker. Livet blir mycket enklare då. Men också lite fattigare. Ingenting försvinner ju för att jag blundar, och den insikten ligger som ett sandkorn som skaver i ögat.

Bland det mest meningsfulla jag sysslat med är förresten när jag under en period var regelbunden frivilligjourare i BRIS. Folk undrade hur jag som är så känslig orkade med att höra utsatta barns historier, men jag blev själv förvånad över den positiva kraft som de där passen hade. För jag gjorde någonting, jag såg och lyssnade och kom med konstruktiva förslag. Sen kunde jag inte förändra hela deras situation, men jag kunde göra något.

Så jag har bestämt mig för att också nu öppna ögonen och orka se mer. Och framför allt göra mer. Efter viss betänketid och research svarade jag alltså ja på min väns fråga om politiskt engagemang. Jag har gått med i Miljöpartiet därför att jag känner att deras värderingar och mål ligger närmast mina egna (även om man givetvis inte kan hålla med om allt som en organisation står för), och därför att jag bestämde mig för att jag måste testa att verka inom systemet i stället för att bara blunda och önska att systemet såg annorlunda ut.

Jag vet inte riktigt vad det här kommer att innebära, eller hur mycket jag i slutändan kan eller orkar vara med och förändra. Men jag vill ge det en ärlig chans. Jag vill försöka. Jag vill även här kunna se människor, lyssna och komma med konstruktiva förslag. Att med andra engagera sig för att göra den här världen till en liten bättre plats att leva på, och att göra det tillsammans med mina barn, inte vänta på att det ska bli deras tur.

Så nu frågar jag i min tur dig: vill du också vara med och prova?

Tillsammans kan vi göra skillnad.

Recommended Posts
Kommentarer
pingbacks / trackbacks
  • […] jag skrivit om tidigare, så har jag bestämt mig för att prova hur det är att verka inom det politiska sammanhanget. Och alla som känner mig vet att det är allt eller inget som gäller, det där med att vara passiv […]

Lämna en kommentar