Jag tror att vi människor ibland behöver få bolla våra tankar med helt okända personer. Jag märker av det som coach, och jag märker inte minst av det i Mer Effekt. Effektbreven har nu cirka 650 prenumeranter, och varje vecka är det någon av dessa som skriver tillbaka till mig för att få råd om sin privata jobbsituation eller familjeliv.
I början tänkte jag: hur ska jag kunna svara den här personen på bästa sätt, när jag inte vet så mycket om hennes personliga förutsättningar? Förtroenden är viktiga att värna om, och hur ger jag den bästa, hjälpsamma och respektfulla responsen? Men nu vet jag att det inte spelar så stor roll exakt vad jag skriver. Jag tror att den största effekten helt enkelt är att personen fått skriva av sig, sätta ord på sina tankar, och att någon där ute lyssnar/läser och bekräftar.Alla har ju redan sina egna svar, men ibland behöver man bara få lufta sina dilemman dem för att se dem och komma vidare.
Ibland undrar jag hur det gått för personen som skrev. Jag får en glimt av en annans människas hemligheter (som ett brev jag svarade på idag), ta del av deras dilemman och drömmar, ger ett så personligt och omtänksamt svar jag kan – och sen är kontakten borta.
Det liknar ganska mycket kontakten med barnen som jag fick när jag satt i BRIS-mejljouren. Man svarar så gott man kan utifrån den lilla information som finns, och hoppas av hela sitt hjärta att det ska lösa sig.
Men det finns samtidigt något fint och stort i det. Att göra det bästa av det man har, och hjälpa människor på det sätt man kan – även om det så bara är ett flyktigt brev i cyberrymden.
Gott så.
