Jag tror att vi människor ibland behöver få bolla våra tankar med helt okända personer. Jag märker av det som coach, och jag märker inte minst av det i Mer Effekt. Effektbreven har nu cirka 650 prenumeranter, och varje vecka är det någon av dessa som skriver tillbaka till mig för att få råd om sin privata jobbsituation eller familjeliv.

Ibland undrar jag hur det gått för personen som skrev. Jag får en glimt av en annans människas hemligheter (som ett brev jag svarade på idag), ta del av deras dilemman och drömmar, ger ett så personligt och omtänksamt svar jag kan – och sen är kontakten borta.
Det liknar ganska mycket kontakten med barnen som jag fick när jag satt i BRIS-mejljouren. Man svarar så gott man kan utifrån den lilla information som finns, och hoppas av hela sitt hjärta att det ska lösa sig.
Men det finns samtidigt något fint och stort i det. Att göra det bästa av det man har, och hjälpa människor på det sätt man kan – även om det så bara är ett flyktigt brev i cyberrymden.
Gott så.